mewpew

Jag har utan tvekan de underbaraste hundarna och som rubriken lyder så slutar de aldrig att förvåna mig. Mina hundar har gett mig en vilja att kunna lösa problem, hitta på bra lösningar och verkligen fundera på vad som kommer leda till det andra.

Lite history:
Kiro var från början en väldigt glad, pigg och energisk hund. Sen blev han sjuk - det var då allt tog vändning. Jag tycker synd om honom för jag vet att han har så sjukt mycket att ge. Veterinärerna vet inte vad det var för fel på honom men han blev behandlad för hjärnhinneinflammation och liknande sjukdomar. Medicinen har hjälp men varje gång vi har slutat med den så har det kommit tillbaka. Tyvärr. Kanske är det så att vi måste ge han kortison hela livet, vilket vore förjävligt. Medicinen stoppar honom inte från att göra alla aktiviteter som en vanlig hund gör, han ska bli behandlad likadant. Däremot så har han mindre "ork" och lust till saker och ting. Han sväller även upp av medicinen, dvs att han ser tjockare ut och är ständigt hungrig. I och med att allt blev såhär så har jag verkligen fått kämpat med att hitta de små "knapparna" på honom som gör att han taggar till. I agiltyn har jag fått peppat gärnet för honom, men det är han värd. Jag lär mig så otroligt mycket av honom och han tvingar mig alltid att tänka lite extra. All detta kan jag ta över till min träning med Chico och andra hundar.

Dagens pass med Kiro:
Idag tränade vi lite allt möjligt. Följsamhet, freestye rörelser, klickade lite med ett lock. Då det är superduper viktigt för mig att Kiro ALLTID har ett bra självförtroende (annars tröttnat han lätt) så brukar jag klicka honom där han själv får bjuda på en massa olika beteenden. Det älskar han. Jag tycker klickerträning är så otroligt bra då hunden får modet till att försöka göra olika saker och använda sin egen fantasi. Kiro har EN favoritleksak som jag enbart använder mig av vid träning. Den leksaken är en av mina knappar på honom. Det får upp farten och glädjen medan godis får upp motivationen. Avslutar alltid mina korta övningar med att kasta iväg en leksak för att sedan fortsätta träna efter en stund. Han var jätte glad idag och jag kände att det var ett bra träningspass. :)

Dagens pass med Chico:
Den här killen kan jag ibland inte beskriva med ord för han har en sån jävla vilja, glädje, energi, positiv och vill alltid göra sitt bästa. Idag tränade vi följsamhet/cirkelträning vilket han är en mästare på. Tränade även kommandot "stå". Jag vet inte varför jag alltid tycker att just det kommandot är svårt att träna in, för det är det egentligen inte om man tänker på allt jag har lärt Kiro inom freestyle. Jag har iaf gjort som så att jag går runt med honom, stannar upp och då säger stå och klickar. Det går framåt och han blir duktigare och duktigare. Vi klickade även med ett lock där jag la till kommandot "trampa" som jag tänker använda i agiltyn senare. Vi har tränat det ett par gånger tidigare (finns video i tidigare inlägg) och då har jag enbart varit tyst och klickat men idag ville jag ta ett steg till i träningen så varje gång han trampade så sa jag kommandot och klickade. Då mitt mål är att han ska stå kvar på locket tills jag ger frikommando så tog jag mig en funderar på hur jag skulle göra för att komma ett litet steg närmare dit. Bestämde mig för att säga kommandot när han trampar och sen vänta en sekund och klicka. Detta klarade Chico mer än bra. Otroligt bra faktiskt. Han fattade direkt att man trampar ända tills man har fått ett klick. (vilket vi ska jobba vidare på då klicket egentligen inte ska vara ett frikommando). Viktigt att  inte glömma är dock att han fortfarande är valp och att all träning är på lek. Jag ignorerar fel och berömmer rätt. Självklart leker vi med leksak en stund efter varje övning. :)

För exakt ett år sen klockan 8.40 rasade hela min värld samman. Allt började som en vanlig dag och jag var påväg till skolan. Jag satt och halvsov lite medan alla människor på bussen höll på med sitt. Hörde tillslut en vän till mig prata i telefon om något som uppmärksammade mig. Någon hade tydligen dött som gick på kvinnersta. På en gång fick jag ont i magen och panik och började tänka tankar "nej, herregud... det kan väl inte vara alex?", "är det han?", "vem ÄR det egentligen?! Nej, jag pratade ju med han igår. Det är nog inte han."

Med kraftig illamående och magvärk kliver jag av bussen och möts av denna vän och hon säger "Har du hört vem det är som har dött?" och jag svarade då "Nej, vem är det?" samtidigt som jag känner att oron och illamåendet kommer mer och mer. Och precis när hon sa Ditt namn så försvann marken ifrån mig. Det fanns inget att stå på. Varför fanns det helt plötsligt ingen luft att andas? Jag drabbas av panik, känner hur tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag ringer upp Christine, min stora trygghet som då satt i klassrummet och också hade fått reda på vad som hänt. Hon springer iväg och möter mig och det var inte förrän jag mötte hennes trygga famn som allt brast. Mitt på skolgården stod jag och skrek och grät. Hjärtskärande. Och jag visste inte hur jag skulle sluta, det gick inte. Och tusen tankar flög igenom mitt huvud medan jag stod där i famnen på henne. Vad skulle jag ta mig till nu? Var du verkligen borta?

Alex var en av de underbaraste jag kände. Han fick mig alltid att skratta och vara glad när ingen annan kunde. Alla hans bus och idéer han hade, all kärlek han hade att ge. Har aldrig träffat en människa som brytt sig så mycket om mig så som han gjorde. Det var oslagbart. Han fanns alltid där när jag behövde honom och oavsett vad det var så ställde han alltid upp till hundra procent. Han var redan då en ängel på jorden. Jag förlorade en av de bästa jag hade och nu slår tanken mig alltid "vet alla om hur mycket jag älskar dom?". Jag hade turen att några dagar innan alex försvann få berätta hur mycket han betydde för mig och hur mycket jag älskade honom. Det är nog det som gjorde att jag klarade av att fortsätta, för han visste vad jag tyckte och kände. Hade han försvunnit utan att veta det så hade det varit svårare, mycket svårare. Det är ofattbart att det redan har gått ett år, känns fortfarande som om allt är ett skämt. Vet inte om jag någonsin kommer inse att du är borta på riktigt.
Underbara fina du.

Lite videos från träningar. Jag tycker att Chico är jätte duktig och han kunde haft en bättre tränare men jag gör mitt bästa ;)  (fan vad jag tjatar kommandon, haha)

-